Ånger och grämelse

Ånger och grämelse var temat för morgonens program i radioserien ”Oförnuft och känsla” (programledare Helena von Zweigbergk). Jag halkade in i programmet mer av en slump, men blev snabbt fångad av de enskilda berättelserna: killarna i tatueringsstudien och spelmissbrukaren som lämnat många sårade människor (inklusive barn) efter sig. Så ett intressant resonemang kring detta att ångra sig: hur ser du på människor som bestämt hävdar att de ingenting ångar? Visst hoppas du att en person som sårat dig  ändå skall ångra sig och be dig om förlåtelse?

Beakta skillnaden mellan att säga förlåt och be om förlåtelse…

Nästa fråga: Hur klarar man att leva vidare med något som inte går att göra ogjort, vare sig det handlar om tatueringar, spelmissbruk och dess konsekvenser, bedrägerier av olika slag (som exempel nämndes bl a  Johan af Donners stölder från Röda Korset, slutscenen i ”Farligt begär” där den intriganta markisinnan buas ut av den övriga publiken på Operan i Paris)?

Jag kommer aldrig mer att kunna lyssna på Edith Piaf utan att ställa mig en aning tvivlande till hennes påstående ”Non, je ne regrette rien” . Är det verkligen något att sträva efter, eller lovorda, att aldrig ångra något?

Lyssna på programmet själv!