Ånger och grämelse

Ånger och grämelse var temat för morgonens program i radioserien ”Oförnuft och känsla” (programledare Helena von Zweigbergk). Jag halkade in i programmet mer av en slump, men blev snabbt fångad av de enskilda berättelserna: killarna i tatueringsstudien och spelmissbrukaren som lämnat många sårade människor (inklusive barn) efter sig. Så ett intressant resonemang kring detta att ångra sig: hur ser du på människor som bestämt hävdar att de ingenting ångar? Visst hoppas du att en person som sårat dig  ändå skall ångra sig och be dig om förlåtelse?

Beakta skillnaden mellan att säga förlåt och be om förlåtelse…

Nästa fråga: Hur klarar man att leva vidare med något som inte går att göra ogjort, vare sig det handlar om tatueringar, spelmissbruk och dess konsekvenser, bedrägerier av olika slag (som exempel nämndes bl a  Johan af Donners stölder från Röda Korset, slutscenen i ”Farligt begär” där den intriganta markisinnan buas ut av den övriga publiken på Operan i Paris)?

Jag kommer aldrig mer att kunna lyssna på Edith Piaf utan att ställa mig en aning tvivlande till hennes påstående ”Non, je ne regrette rien” . Är det verkligen något att sträva efter, eller lovorda, att aldrig ångra något?

Lyssna på programmet själv!

Minns du den sommaren?

…eller snarare våren 1986. Jag bodde då i Uppsala och minns så väl när de första nyheterna sipprade igenom att en kärnkraftsolycka inträffat i ett hittills (i alla fall för mig) okänt kärnkraftverk som hette Tjernobyl. Det dröjde innan de sovjetiska myndigheterna ville erkänna katstrofens omfattning, men den strategin höll inte i längden. Kärnkraftverket i Forsmark upptäckte nämligen (först av alla?) hur det i själva verket stod till.

Idag när jag rensade i mina gömmor, hittade jag en  informationsbroschyr från Statens Strålskyddsinstitut, ”Efter Tjernobyl”, med inledande ord av Gunnar Bengtsson, då generaldirektör vid institutet. När rapporteringen i media var som mest intensiv, kunde man se Gunnar komma med lugnande uttalande så gott som varje kväll i TV, alltid iförd sin sedermera berömda kofta. Det spekulerades i att vi förmodligen skulle känna oss tryggare pga den där koftan…. Broschyren som sådan är fylld med förment lugnande inlägg, kontentan av det hela är att det vi drabbats av är så lite att det i själva verket inte är något att vara orolig för.

Under rubriken ”Det här hände i Tjernobyl” läser jag dock:

”Följderna för Sovjets del blev stora. Ett trettiotal människor har hittills avlidit. Över 200 människor blev allvarligt strålskadade. Cirka 135000 människor var tvungna att lämna sina hem. Det är osäkert om de kan flytta tillbaka. Olyckan får också följder på sikt. Man räknar i Sovjet med att få flera tiotusentals extra dödsfall i cancer under de närmaste 50 åren ”[min kursiv].

I slutet av broschyren läser jag vidare: I många år kommer vi att följa hur vår strålmiljö har förändrats efter olyckan. Vi kommer också att noggrant följa de radioaktiva ämnenas vandring i naturen.”

När jag går in på myndigheten webbplats, kan jag inte påstå att jag direkt snavar över någon uppföljningsinformation. Under ”Frågor och svar” hittar jag  följande:

”Kan en Tjernobylolycka inträffa i Sverige?

Nej. Det finns mycket stora skillnader i konstruktionen mellan de svenska reaktorerna och den olycksdrabbade Tjernobylreaktorn. Bland annat fanns Tjernobyls reaktor i en vanlig industribyggnad medan svenska reaktorer är omgivna av en gastät inneslutning som ska förhindra att radioaktivt material sprids till omgivningen vid en olycka.”

Fotografen Trey Ratcliff  beskriver en resa in i området på sin blogg Stuck in Customs:   Nuclear Winter in Chernobyl. Jag visste inte att det tydligen blivit naturreservat av området…

Se Rapportutsändningen om olyckan:

Tage Danielssons monolog om Harrisburgolyckan (som skrevs innan olyckan i Tjernobyl) är fortfarande oöverträffad.

…men vad talade han om då?

Ja, rubriken för kvällen var ” Möten med författare”, och det blev det genom att Carl-Adolf redogjorde för några intressanta smakprov ur sina bågnande bokhyllor, inklusive de dagböcker han fört under 75 år.

Några klassiska dikter stannade kvar hos mig efteråt:

Stig Dagerman:

En broder mer

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

och Hjalmar Gullberg:

Människors möte

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Gästrike-Hammarby

Igår kväll hade jag en oförglömlig upplevelse, när jag bevistade invigningen av sommarens evenemang i Gamla Stenhuset, Gästrike-Hammarby. Först ut på banan var Carl-Adolf Murray själv, bland mycket annat fd kyrkoherde i Ovansjö församling, nu 98 år ung och hjärnan bakom dessa sommarkvällars program. Jag vet inte vad jag blev mest intagen av , hans enorma perspektiv, hans stora fatabur av berättelser eller det oerhörda engagemang han visade kvällen igenom. Spelar ingen roll vilket, jag kommer att hänga på alla lås jag kan för att fortsätta följa de här kvällarna. Själen berördes!

Läs en intervju med Carl-Adolf Murray! Läs om Gästrike-Hammarby!

Jag måste vara galen…

…jag har ju inte haft någon rejäl bloggnerv på länge, men nu fick jag plötsligt lusten att starta en opretentiös sommarblogg med  och om vad som faller mig in. Du följer om du har tid och lust.